"Hon var liten, späd och fin, med små händer och fötter, således icke alls liknande dessa vanliga arbets- och fattigdomens döttrar från den bergiga dalaprovinsen, hvilka groflemmade och bastanta med runda ansigten, röda kinder och yppigt svällande former, vittnande om helsa och liffullhet."

På ett annat ställe läser jag:
"De skönas aristokrati har således allt att frukta af denna Dalarnas Helena."
Vem var denna mystiska dalkulla som dyrkades som en gudinna och gjorde noblessdamerna i Stockholm avundsjuka? Som vägrade lyssna till alla anbud om ett liv i överflöd och lyx och istället blev sin fattiga hembygd trogen? Hennes namn var Daniel Ols Carin Ersdotter från Djura i Leksand som på grund av sin skönhet drogs in i 1800-talets multimediakarusell och räknas som Sveriges första mediekändis med både en staty och en väg som unika minnen.
I Vackra Carins Saga skildrar Mats Lindström med stark inlevelse berättelsen om dalkullan Daniel Ols Carin som jagades för sin skönhet. Historien om henne är sann och mer än aktuell. Romanen är en tankeväckare. Vi är besatt av skönhet. Skönhetsindustrin går på högvarv och vi kan gå i döden för ett ungt liv. Det berättas att Carin på sin ålderdom ville tillbaka till uppvaktningarna i Stockholm. Men före sin död får hon ett brev med ett skrämmande avslöjande som hon tar med sig i graven.